Anslagstavlan

Oh, min barndoms.... vintrar?!

"Om du inte är snäll kommer sotaren och tar dig!"

Ja tack, snälla Herr Sotare, jag har varit en stygg flicka.
Kom och ta mig.

Innehållsvarning

Först infinner sig en känsla av spänning: vad kommer jag att få se om jag går vidare? En kittlande, smått förbjuden nyfikenhet fyller mig.
Men snart gör oron sig påmind: Tänk om det här beslutet är permanent? Om jag väljer att inte fortsätta, betyder det att jag har valt en gång för alla?
Slutligen bryter svetten ut på hela kroppen: Kan det vara så att beslutet gäller mer än den sökta bloggen? Vem är det som vill veta om jag vill fortsätta? Vad händer om jag inte vill fortsätta? Har jag nu kommit till den punkt då jag måste bestämma mig?

Jag fegar ur och klickar på "Jag förstår och vill fortsätta" trots att detta inte är helt sant.


Ibland undrar jag om jag tänker för mycket.
----------------------------------------------------------------------------------------------

Blogginläggsinspiration: Godiva

Avd överraskningar

"Så väderprognosen: I morgon blir det gråmulet på de flesta håll."

Nähä?!

Kärlekens högtid

J.C.

Så rakt. Så enkelt. Så ärligt. Så smärtsamt. Så djävla bra.

Societetshuset

Societetshuset Marstrand

Badorter på Västkusten

Oh, min barndoms somrar!

Stanley och jag

(Annons från Facebook)

Det är mycket möjligt, kanske rent av troligt, att det bara är jag som är fördomsfull - men jag blir lite rädd för Stanley på den här bilden. Rädd på fel sätt. Inte rädd som i "Rädd för Herrens dom" utan rädd för Stanley. Rädd som i "Jag undrar hur många österrikiska barn han har i sin källare".

Det finns en annan bild på honom på TV8:s hemsida, där han ser ut som en snäll tant.
Jag undrar varför de inte valde den.

Fast å andra sidan: jag klickade ju på annonsen, så jag antar att han fick som han ville, han Stanley.

TV8: Guds Hus

Jaha, och så här ser jag ut när jag vaknat mitt i natten.

Mitt bidrag:

(Det går att klicka på bilden för att få den större. Men det är inte att rekommendera.

Så fick det bli eftersom jag, precis som vissa andra, föredrar att förbli något sånär anonym här.

Budkavlen går!
Ursprung: Huskorset
Här togs kavlen upp: Översättarhelena

Buss

Jag åkte buss idag. Jag tycker om att åka buss. Jag tycker om att kunna se mig omkring när jag färdas. Jag tycker inte om busschaufförer. Jag tycker att de är sura och tråkiga. Jag tycker att de kör dåligt. Jag tycker om vissa busschaufförer. Jag tycker om när de är glada och snälla. Jag tycker om när busschaufförer inte tittar närmare på min hemmagjorda sms-biljett. Jag tycker så mycket om det att det då inte gör något om de är sura och kör dåligt. Jag kan inte klaga då. Jag åker gratis. Jag tycker samma sak om spärrvakter. Jag tycker bäst om spärrvakter som är glada och trevliga och som släpper förbi mig med min hemmagjorda sms-biljett. Jag tycker även om de sura som släpper förbi mig. Jag ska bli spärrvakt i mitt nästa liv. Jag kommer att bli världens sämsta spärrvakt - eller den bästa - det beror på ur vilken synvinkel man ser det. Jag ser det ur min.

Om jag bara (inte) Om du bara (inte)

Livet som bränner i bröstet

Du har redan gått

Klara toner
Luften knivskarp
Blått turkos rosa orange
Ett genomträngande ackord

Att välja bort detta
Självklart och ofattbart

Din svidande ensamhet
som famnade mörkret

Men hjärtat som slår fortare av åsynen!
Som svider av tonerna!

Att välja bort detta!

En smak
Ett ljud
En doft
En beröring
Ett andetag

Till

Måste väl ändå komma

Till slut

Är blindhet
dövhet
stumhet
förlust av smak
förlust av doftsinne
känslolöshet
nödvändig

För att vända sig bort


Att välja bort detta?

Lockande

Omöjligt

Att välja att inte vara

Förvägra sig
doften av snö
gryningsljuset
mjukheten i kattens päls
färskpotatis
sommarhavets salta solvatten mot huden och kroppsvarma klippor
formuleringen
pianots rena ton

Att förlora viljan att vara

Alla smaker fadda
Alla toner dämpade
Alla ord stumma
Alla färger döda
Alla dofter försvunna
All beröring smärtsam

Valet kanske enkelt

Min smärta är att inte mer kunna beröra
Att du valt att inte mer kunna vidröras
(av mig)

---------------------------------------

Läs gärna: Peter Englund - Jakten på slutstycket

Konspiration!

"Enligt tillverkaren Prisma Teknik är handen med fingret som pekar upp mot himlen en känd kristen symbol som står för att det bara finns en väg till Gud, genom Jesus Kristus.

Knappsatserna med fingret har levererats till minst 55 svenska städer och 17 länder. Företaget har inte nämnt det inbyggda kristna budskapet i marknadsföringen, men vd Jan Lund har inget emot att det blir känt.

- Man trycker på en knapp och kan samtidigt ta del av ett budskap om Gud och Jesus. Jag hoppas att många tar tillfället i akt att kanske fundera en stund över livets mening nästa gång som man stannar vid ett övergångsställe, säger han till TT."(DN.se)

Jag vet att det är en gammal nyhet - och att designern av dosan bestämt förnekar att något dolt budskap ligger bakom denna bild. (Aftonbladet.se)
Dock: Jag är oerhört förtjust i konspirationsteorier, så jag väljer att tro på Jan Lund och inte på designern. Att dosan blivit JO-anmäld tyder på att jag inte är den enda som velat ta detta på allvar. (Folkbladet.nu) Fortsättning kanske följer.

Under tiden vill jag göra er uppmärksamma på att denna symbol inte bara kan återfinnas vid övergångsställena.

Förgängligheters förgänglighet

2008-10-20

2008-11-12

2008-12-03

----------------------------------------------

Två själar samma tanke?
VI GICK ÖVER ISEN EN GÅNG: Apelsindarwinism.
Men han har en bättre rubrik än jag.
Attans.

Julskyltning

Är det utbildningsmetoden eller innehållet som gett namn åt utbildningssalen?
Till vilka vänder sig utbildningen?
Kanske kan man som patient på Psykiatrisk DagRehab få lite matnyttiga tips här...

Paralleller

Idag åkte jag förbi huset där jag lever mitt parallella liv. Det där livet jag skulle ha levt om inte om hade varit. Jag bor i lägenheten med det svängda burspråket i det gula sekelskifteshuset. Min man och jag (eller min man: vi är inte gifta men vi har levt tillsammans i 12 år) har två barn i bekväma åldrar: på väg att sjävständiga men ännu inte helt oberoende. Barnen bråkar med varandra ibland, som barn gör, men fortfarande leker de ofta fint tillsammans.
Jag är en engagerad mamma. Trots det känner jag ibland en gnagande oro: hur kan man någonsin vara helt säker på att man gör rätt gentemot sina barn?
Min man och jag har ett bra och tillitsfullt förhållande. Det är ju inte som det var i början när vi blev tillsammans. Men så är det ju för nästan alla. Vi har ett bra liv. Och han får mig fortfarande att skratta.
Men ibland, innan jag somnar, fantiserar jag om hur skönt det skulle vara att få slippa vakna nästa morgon.
I alla fall hoppas jag att jag gör det.

Jaha ja

Jag kom av mig efter det 12:e inlägget. Tappade sugen och lusten. Måste komma på mig igen. Och det var väl det jag gjorde nyss: Kom på mig med att vilja skriva igen. Så nu gör jag det - utan att ha något vettigt att säga. Bara för att jag kan. Och vill.

Singelliv

Ja men grattis!
Nu visar det sig att man får alzheimers av att leva ensam också. Som om pressen inte redan är tillräckligt stor att jag måste hinna hitta nån att leva med - och fr.a. skaffa barn med - innan det är försent. Nu måste jag dessutom göra det om inte hjärnan ska ruttna bort på mig. Tack för kaffet.

Jan Stenmark

Something so right

Originalversion:

http://www.jango.com/stations/64188171/tunein?song_id=126051

You've got the cool water
When the fever runs high
You've got the look of lovelight in your eyes
And I was in crazy motion
'til you calmed me down
It took a little time
But you calmed me down

When something goes wrong
I'm the first to admit it
I'm the first to admit it
And the last one to know

When something goes right
Well it's likely to lose me, mm
It's apt to confuse me
It's such an unusual sight
Oh, I can't, I can't get used to something so right
Something so right

They've got a wall in china
It's a thousand miles long
To keep out the foreigners they made it strong
And I've got a wall around me
That you can't even see
It took a little time
To get next to me

When something goes wrong
I'm the first to admit it
I'm the first to admit it
And the last one to know
When something goes right
Well it's likely to lose me, mm
It's apt to confuse me
Because it's such an unusual sight
Oh, I can't, I can't get used to something so right
Something so right

Some people never say the words "i love you"
It's not their style
To be so bold
Some people never say the words "i love you"
But like a child they're longing to be told, mm

When something goes wrong
I'm the first to admit it
I'm the first to admit it
And the last one to know
When something goes right
Well it's likely to lose me, mm
It's apt to confuse me
Because it's such an unusual sight
I swear, I can't, I can't get used to something so right
Something so right

Vänner från förr

Jag träffade en gammal väninna idag. Hon doftade som en hel fruktdisk. Själv luktade jag mest inrökta kläder och otvättat hår.

Hon stod där framför mig och var ren och berättade om maken och barnen och villan och jobbet och hur svårt det var att hinna med allt. Jag hummade och log och försökte komma på ett sätt att undvika att erkänna att det egentligen inte hänt nåt nytt i mitt liv sen vi träffades senast för en tio år sen. Men mest tänkte jag på hur hungrig jag blev av hennes fruktdoft.

Hon tyckte att det var himla kul att se mig. Jag höll med. När vi skilts åt tänkte jag att innan jag träffar henne nästa gång ska jag ha uppfunnit en bra och underhållande historia om mitt liv.

Roligt

Jag måste snart börja smyga in utvecklade sinne för humor i den här bloggen. Annars kommer jag att tråka mig själv till döds. Men jag kommer att göra det så att det nästan inte märks. Det kommer att bli roligt här när ni minst anar det. Precis som livet.

Jag

Jag sviker människor. Jag gör det alldeles för ofta, bara för att jag inte orkar. Orkar inte höra av mig, engagera mig, komma nära, ställa upp, finnas tillgänglig. Orkar inte ens kallprata med människor jag känt i 20 år.

Helst av allt vill jag bara vara ifred. Gå här och skrota och prata med katterna och låta bli att städa.

Sen gråter jag en skvätt för att jag är så ensam.

Programförklaring

Har jag tagit mig vatten över huvudet nu? Har jag verkligen något att säga? Och hur beskriver jag egentligen bråddjupet mellan mitt sociala och mitt asociala jag? Hur sätter man ord på ett mellanrum?

Jag inser att det handlar om att formulera mitt liv – eller delar av det i alla fall. Är detta över huvud taget möjligt?

Men det är ju min blog. Jag kan ju skriva om vad jag vill. Och det är mina definitioner. Jag kan få dem att omfatta vad som helst.

Så får det bli.

Lyckad

Det finns en sak som jag ständigt misslyckas med: Jag vet inte hur man beter sig för att vara lyckad.

Lyckade. Vi var inte det när jag växte upp. Solidariska var vi. En del var fascistiska. De bra människorna var kamrater. Men vi var inte lyckade.

En sockerkaka kunde vara lyckad. En fest med diskussioner på hög nivå och folk som orkade sitta på golv timme ut och timme in, som klarade av att dricka en helvetes massa Vino Tinto, som kunde röka inomhus och citera Maos lilla röda – den var lyckad.

Men jag tror aldrig att jag hörde att en människa kunde vara lyckad. Kan det vara därför? Kan jag skylla på det?

Plötsligt

Igår på tunnelbanan hände det igen. Det sker inte så ofta men plötsligt försvinner allt motstånd runt tåget man åker i. Inga krängningar. Inga ryckiga inbromsningar. Inga plötsliga fartökningar. Det känns som om tåget flyger, flyter på lugna vatten. Och själv svävar man tyngdlös i en tunnel av ljus. En näralivetupplevelse.

Den varar ett par sekunder.

I ögonvrån

Man blir rädd när det i ögonvrån dyker upp ett tegelhus istället för den tunnelbana man väntar på.

Ännu räddare blir man när man ser portkodsknappsatsen bredvid dörren eftersom man har glömt koden.