Två gånger vart år vänder det.
Från mörker till ljus.
Från ljus till mörker.

Två högtider i dessa vändpunkters närhet
då ensamheten är som tyngst att bära
då tvåsamheten är en förutsättning
för ett fullkomligt firande.

Aldrig
är jag så mycket ensam-stående
som under en av de kortaste nätterna
under en av de längsta nätterna.
Den längsta natten och den kortaste
måste tillbringas i någons armar.
Utan dessa armar
blir det alltför tydligt
hur ensam jag står.

Varför inte börja året utan orimliga krav på originalitet?