Singelliv

Ja men grattis!
Nu visar det sig att man får alzheimers av att leva ensam också. Som om pressen inte redan är tillräckligt stor att jag måste hinna hitta nån att leva med - och fr.a. skaffa barn med - innan det är försent. Nu måste jag dessutom göra det om inte hjärnan ska ruttna bort på mig. Tack för kaffet.

Jan Stenmark

Something so right

Originalversion:

http://www.jango.com/stations/64188171/tunein?song_id=126051

You've got the cool water
When the fever runs high
You've got the look of lovelight in your eyes
And I was in crazy motion
'til you calmed me down
It took a little time
But you calmed me down

When something goes wrong
I'm the first to admit it
I'm the first to admit it
And the last one to know

When something goes right
Well it's likely to lose me, mm
It's apt to confuse me
It's such an unusual sight
Oh, I can't, I can't get used to something so right
Something so right

They've got a wall in china
It's a thousand miles long
To keep out the foreigners they made it strong
And I've got a wall around me
That you can't even see
It took a little time
To get next to me

When something goes wrong
I'm the first to admit it
I'm the first to admit it
And the last one to know
When something goes right
Well it's likely to lose me, mm
It's apt to confuse me
Because it's such an unusual sight
Oh, I can't, I can't get used to something so right
Something so right

Some people never say the words "i love you"
It's not their style
To be so bold
Some people never say the words "i love you"
But like a child they're longing to be told, mm

When something goes wrong
I'm the first to admit it
I'm the first to admit it
And the last one to know
When something goes right
Well it's likely to lose me, mm
It's apt to confuse me
Because it's such an unusual sight
I swear, I can't, I can't get used to something so right
Something so right

Vänner från förr

Jag träffade en gammal väninna idag. Hon doftade som en hel fruktdisk. Själv luktade jag mest inrökta kläder och otvättat hår.

Hon stod där framför mig och var ren och berättade om maken och barnen och villan och jobbet och hur svårt det var att hinna med allt. Jag hummade och log och försökte komma på ett sätt att undvika att erkänna att det egentligen inte hänt nåt nytt i mitt liv sen vi träffades senast för en tio år sen. Men mest tänkte jag på hur hungrig jag blev av hennes fruktdoft.

Hon tyckte att det var himla kul att se mig. Jag höll med. När vi skilts åt tänkte jag att innan jag träffar henne nästa gång ska jag ha uppfunnit en bra och underhållande historia om mitt liv.

Roligt

Jag måste snart börja smyga in utvecklade sinne för humor i den här bloggen. Annars kommer jag att tråka mig själv till döds. Men jag kommer att göra det så att det nästan inte märks. Det kommer att bli roligt här när ni minst anar det. Precis som livet.

Jag

Jag sviker människor. Jag gör det alldeles för ofta, bara för att jag inte orkar. Orkar inte höra av mig, engagera mig, komma nära, ställa upp, finnas tillgänglig. Orkar inte ens kallprata med människor jag känt i 20 år.

Helst av allt vill jag bara vara ifred. Gå här och skrota och prata med katterna och låta bli att städa.

Sen gråter jag en skvätt för att jag är så ensam.

Programförklaring

Har jag tagit mig vatten över huvudet nu? Har jag verkligen något att säga? Och hur beskriver jag egentligen bråddjupet mellan mitt sociala och mitt asociala jag? Hur sätter man ord på ett mellanrum?

Jag inser att det handlar om att formulera mitt liv – eller delar av det i alla fall. Är detta över huvud taget möjligt?

Men det är ju min blog. Jag kan ju skriva om vad jag vill. Och det är mina definitioner. Jag kan få dem att omfatta vad som helst.

Så får det bli.

Lyckad

Det finns en sak som jag ständigt misslyckas med: Jag vet inte hur man beter sig för att vara lyckad.

Lyckade. Vi var inte det när jag växte upp. Solidariska var vi. En del var fascistiska. De bra människorna var kamrater. Men vi var inte lyckade.

En sockerkaka kunde vara lyckad. En fest med diskussioner på hög nivå och folk som orkade sitta på golv timme ut och timme in, som klarade av att dricka en helvetes massa Vino Tinto, som kunde röka inomhus och citera Maos lilla röda – den var lyckad.

Men jag tror aldrig att jag hörde att en människa kunde vara lyckad. Kan det vara därför? Kan jag skylla på det?

Plötsligt

Igår på tunnelbanan hände det igen. Det sker inte så ofta men plötsligt försvinner allt motstånd runt tåget man åker i. Inga krängningar. Inga ryckiga inbromsningar. Inga plötsliga fartökningar. Det känns som om tåget flyger, flyter på lugna vatten. Och själv svävar man tyngdlös i en tunnel av ljus. En näralivetupplevelse.

Den varar ett par sekunder.

I ögonvrån

Man blir rädd när det i ögonvrån dyker upp ett tegelhus istället för den tunnelbana man väntar på.

Ännu räddare blir man när man ser portkodsknappsatsen bredvid dörren eftersom man har glömt koden.