Paralleller

Idag åkte jag förbi huset där jag lever mitt parallella liv. Det där livet jag skulle ha levt om inte om hade varit. Jag bor i lägenheten med det svängda burspråket i det gula sekelskifteshuset. Min man och jag (eller min man: vi är inte gifta men vi har levt tillsammans i 12 år) har två barn i bekväma åldrar: på väg att sjävständiga men ännu inte helt oberoende. Barnen bråkar med varandra ibland, som barn gör, men fortfarande leker de ofta fint tillsammans.
Jag är en engagerad mamma. Trots det känner jag ibland en gnagande oro: hur kan man någonsin vara helt säker på att man gör rätt gentemot sina barn?
Min man och jag har ett bra och tillitsfullt förhållande. Det är ju inte som det var i början när vi blev tillsammans. Men så är det ju för nästan alla. Vi har ett bra liv. Och han får mig fortfarande att skratta.
Men ibland, innan jag somnar, fantiserar jag om hur skönt det skulle vara att få slippa vakna nästa morgon.
I alla fall hoppas jag att jag gör det.